LISA HERMANSSON

Sommaren passerar förbi i en rasande fart, som vanligt. Det är knappt att reaktionsförmågan hinner med att inse att det är sommar förrän det börjar bli höst och kallt igen. Så det gäller verkligen att njuta till fullo av de dagar med sol som vi får vara med om. Det är helt enkelt väldigt tacksamt att få leva, vilket inte är att ta för givet i denna oroliga värld som existerar för tillfället. Helt orimligt hur mycket onda människor det finns, eller snarare att de som är onda är så pass få gentemot de som inte är det men att det ändå är minoriteten som tillåts ha makt och sätta skräck i resterande befolkning. Bara för att de är kapabla till att göra saker som inte ens borde vara möjligt och det finns antagligen ingen gräns överhuvudtaget. Inte konstigt att man är rädd. Barn som kommer till världen nu och än så länge är oförstörda ska väl ändå inte behöva växa upp i ett samhälle som det här? Ett samhälle där rädsla, skräck och maktlöshet är ledord? Maktlös är precis den känslan som antagligen gör många väldigt frustrerade. Men det enda som går att göra är nog att försöka i den mån det går att inte oroa sig, att inte sluta leva och att vara tacksam för det man har.

 

Det var ett bra tag sedan fingrarna fick smattra över tangentbordet för att kika in här, och det har hunnits med visit i Malmö med parmiddag och överraskningsfest, en hel del jobb, hemmafix i form av matlagning, pyssel och städning för att få det så hemtrevligt som möjligt i nya lyan - vilket vi lyckats bra med. I skrivande stund är placeringen ännu en gång på ett tåg och ännu en gång med en stor sol utanför fönstret. Med siktet inställt på perrongen i Arboga, som är slutdestinationen för dagen hur osexigt det än kan låta, lever jag i ett lyckorus. Ett par dagar ska ägnas åt att andas in frisk luft och varva ner, på ett ställe där stress knappt existerar och med en väderleksrapport som lovar strålande sol. Att jag dessutom har min fina Elias vid min sida gör att det hela sammantaget förmodligen resulterar i perfektion.